150831

2015-08-31
00:47:40
Jag kan inte sätta ord på mina känslor. Det finns ingenting där, fast allt svämmar över. Vad jag än gör, så är det inte good enough. Jag måste lära mig att sätta gränser, oavsett vad så är det bara jag som blir påverkad av det.

Jag orkade bara inte, jag känner nog alldeles för mycket. Konsekvent nekande, hur fan gör man? Är det min plikt? Min vilja existerar inte. Jag är förstörd. Idiot. Lättlurad. Osäker. Kan jag ens göra något åt det? Jag tappade allt. Bara för din jävla skull. Jag svämmar över, precis just nu. Fan!

150827

2015-08-27
22:48:29
Jag fixar. Jag löser. Ja, det är vad jag är här för. För att fixa, för att lösa. Det gör det inte av sig själv. Dags att landa nu. Håll fötterna här nere på jorden. En halvkass överblick, ingenting är som det borde vara. Jag vill bli hörd. Jag vill bli förstådd. Det finns ingenting jag kan göra, jag står på sidan. Jag får inte säga något. Jag står tyst på sidan. Det kan inte bara vara här och nu, det måste vara sen också!

Jag vill inte bli lovad saker som sätter höga förväntningar. Jag klarar inte av att längta hela dagen efter någonting som inte blir av. Jag vill inte bli lovad om morgondagen. Jag strejkar, inte ens det hjälper. Jag krigar, på riktigt för att orka, för att fixa, för att lösa. Problemet här är att jag faller, jag har ingenting att kriga för. Det spelar liksom ingen roll. Jag faller. Mina planer faller. Jag kommer inte kunna ta mig upp. Det finns inget som håller mig. Jag vill verkligen göra allt och jag gör det. När en sån enkel grej att fixa bara försvinner utan direkt anledning, då går jag sönder. Jag tar inga quickfix. Jag förtjänar så jävla mycket bättre, det vet till och med jag. Det är inte okej, ingenting är fan okej. 

150822

2015-08-22
04:29:56
Vad fan hände med klockan? Halv fem och jag är fortfarande vaken. Vad gör jag? Absolut ingenting, jag är bara alldeles för mycket mig själv och verkar ha tappat greppet lite. Jag har stenkoll på allt och saknar förmågan att faktiskt kunna slappna av och släppa saker jag faktiskt borde släppa. 

Jag tror inte att jag begär alldeles för mycket, egentligen ingenting specifikt. Det känns som att jag är delad i hundra delar. Ett pussel som på något vis känns omöjligt att bygga ihop. Just nu är jag på en helt annan plats. Skeptisk till ärligheten och lyckligt ovetande om sanningen. Jag vill vara här och nu. Inte där och då?

Jag kan inte vara här och nu, inte nu. Jag försöker inte ens. Jag har fastnat och det är riktigt jävla jobbigt. Hjälp mig att hitta igen. Söker sånt jag behöver, för att orka. 

150820

2015-08-21
00:42:50
Det är som att åka berg-och dalbana. Så fort jag befinner mig på toppen tar det inte alls lång tid förrän jag är påväg ner igen. 

Jag gör verkligen allt... Allt för att underlätta och hjälpa. Jag jobbar stenhårt inte bara för att jag vill underlätta utan för att jag tillslut måste. 

Samtidigt som jag visar min vilja att finnas där och ställa upp, stötta och bry mig så finns det så mycket mer som är så mycket viktigare. Där står jag i ett hörn, bortprioriterad men sjukt jävla naiv. Jag väntar snällt, det kanske blir bättre nån gång? Även om jag är tveksam så vägrar hoppet försvinna. Det är vad jag ibland lever på. 

Det sker en förändring. Allt kommer att bli så olikt. Jag vill bara stoppa hela karusellen. Det finns så mycket mer. Så länge jag har koll på vad som är sant och inte kan skitsnacket bara skippas. Låt den som vill lyssna, så länge personen är tillräckligt dum som tror på det.

150818

2015-08-18
01:46:08
Det här med att kunna koppla av efter kvällsjobb är inte riktigt min grej. Något jag verkligen behöver öva mera på om jag överhuvudtaget ska orka.

Men det är svårt, speciellt när jag har hundra saker att tänka på. Nästa vecka ska jag ta tag i livet. Anledningen till att jag inte gör det denna vecka är för att jag jobbar sex dagar av sju. Jag hinner helt enkelt inte.

Jag ska planera allt i minsta detalj och vara väl förberedd. Jag ska ta tag i allt jag har och dela upp det jämt och rättvist. Jag ska helt enkelt vara 100% redo.

Jag vill heller inte vara ensam, inte nu. Allt är på topp och jag mår otroligt bra. Lycklig är bara förnamnet! Allt rullar verkligen framåt. Och jag är så tacksam, det känns verkligen atr vi är två. Tack, verkligen... Tack <3

150816

2015-08-16
03:55:15
Att vara sjukt jävla sötsugen, veta att det finns massa sötsaker i köket en sömnlös natt är en kamp! Jag står emot, dricker vatten och hoppas på att snart kunna sova.

Jag är inte lika ångestladdad längre. Allt går åt rätt håll, trots att jag inte gör någonting speciellt. Jag har bara gjort medvetna och kloka val. Jag är nöjd. Nöjd för att jag känner mig stark, psykiskt. 

Livet känns bara så himla bra. Jag tar vara på detta nu, hösten kommer att bli tuff. Jag vet inte om jag kommer att orka, men jag ska inte ge upp. Jag ska tro på mig själv och jag ska fan orka. Jag ska lyckas! Gör jag det kommer jag bli så sjukt jävla stolt!

150809

2015-08-09
00:51:07
Idag har varit en tuff dag för mig och mina tankar. Känslorna som har dominerat är ensamhet och rädsla. Det finns varken vilja, ork eller tid. Imorgon blir en lång dag, jag har en del saker jag vill hinna med att göra och så lite jobb på det.

Hoppas känslorna vandrar vidare, jag behöver verkligen sova.

150806

2015-08-06
10:06:11
Det är så enkelt att falla tillbaka i samma mönster. Händer det omedvetet eller är det ett aktivt nonchalant val? Är det mina (alldeles för höga) förväntningar? Jag förstår inte. Jag blir så jävla ledsen.. Gång på gång på gång. Har en klump i magen, den trycker sig uppåt. Den innehåller ilska och besvikenhet. Jag vill använda den, kasta iväg den, låta den styra alltihop. Med risk för att det ska bli förstört så håller jag allt för mig själv. Det är ingen hemlighet och har aldrig varit. Öppna upp ögon och öron innan det är försent.

150805

2015-08-05
02:10:41
Hur mycket jag än försökte så gick det inte att hålla tillbaka. Det var inte mycket, två små tårar lyckades ta sig ut. Jag fick kämpa, det kändes som en evighet. Jag lyckades lite halvt.

Det var inte sorgligt, bara lycka. Men den gjorde så förbannat ont. Den trycktes in i hjärta och hjärna i 180. Att en sån enkel, självklar och fin gest kan sätta såna spår? Jag kan leva på detta länge, jag kommer att känna av det på riktigt och jag kommer hela tiden att undra varför. 

På något sätt så talade du om att detta är på riktigt utan att egentligen säga något. Det var första gången jag fick uppleva det. Jag kunde inte hantera känslorna, jag gick i tusen bitar. Men det var utan tvekan något av det finaste jag har varit med om. Tusen tack!

150803

2015-08-03
23:50:28
Ansvaret är mitt, jag kan inte fly ifrån det. För mig är det en självklarhet, mina förväntningar ligger på en alldeles för hög nivå. Jag måste lära mig. Tankarna är på annat håll, oavsett vad jag säger och gör. Ska fortsätta servera på silverfat, för min skull. För att visa att jag också finns här.

150801

2015-08-01
02:17:37
Det absolut värsta jag vet är när jag får höra en sak och sedan uppleva raka motsatsen. Att jag fortfarande är så naiv? Lättlurad.

Det spelar liksom ingen roll, i slutändan står jag ändå här ensam. Lämnad med allt. Känner mig både lurad och övergiven. Jag tror verkligen det bästa om allt. Jag vill allas bästa. Jag glömmer bort mig själv, och kommer inte jag ihåg mig själv så gör ingen annan det heller.

Det blev för mycket tankar, jag glömdes bort. Slutade med en sömnlös natt. Fan, så idiotiskt. Ska ju upp tidigt imorgon för att fixa iordning. Det blir aldrig som planerat, jag undrar varför...

RSS 2.0