160627

2016-06-27
02:23:30
Jag kan inte låta bli. Jag har hela tiden varit hundra procent säker på att min teori stämmer överens med verkligheten. Används osanning för att rädda situationen? Jag håller stenhårt fast vid min teori, för har man inget att dölja så gör man heller inte ett medvetet val att dölja det. Jag har stenkoll, jag har testat och jag har funderat. Att orden motbevisas stärker min teori vilket samtidigt sätter detta i en svårare position. Eller....

Kanske är det jag som behöver räddas från mitt psyke? Är jag för skadad? Söker jag upp problemen eller söker dom sig till mig? Vem kan skilja på rätt och fel?

Allt handlade om tid och rum. Detta var som sagt en jobbvecka, en jobbvecka utan sömn där minsta lilla tanke analyserats. Jag behöver ingen som besparar mig sanning genom att gömma den? Jag behöver någon som har viljan nog att bevisa att det kan ske en förändring genom att ärligt och öppet förmedla den. Tills dess håller jag fast vid det jag tror att visa beslut behöver en eftertanke. Jag föddes inte igår.

160625

2016-06-25
01:43:30
Jag avvaktar lite till. Dock stämmer fortfarande min teori, den som sitter printad i skallen på mig. Jag kan inte få bort den, den bara finns där och jävlas.

Fredagar är värst. Det är ensamma dagar från början till slut. Jag kommer inte ens att märkas, jag lämnade tidigt. Nästan direkt, men egentligen spelar det nog ingen roll. 

Glad midsommar!

160619

2016-06-19
09:35:14
Jag hade planerat, i tankarna var allting klart... Bara ett sista moment kvar. Jag möts ständigt av tomma löften och ord. Det mesta av skitsnacket kan jag ta, men någonstans måste jag få sätta stopp? Jag blir lurad till att blicka framåt, lovad saker hit och dit med samma resultat gång på gång. 

Det håller inte i längden. Det handlar numer om ett väl igenomtänkt beslut för jag orkar inte mer. Ingen som lyssnar och tar till sig, spelar bort varje chans man får. Självprioritering, en tydlig sådan. Från och med nu ska jag göra detsamma.

100604

2016-06-04
01:24:39
Jag saknar det där lilla extra i vardagen som får en att le. Ingenting kringgår de vanliga rutinerna, samma sak dag ut och dag in.

Jag är rastlös, uttråkad och fullkomligt lättirriterad. Är det ens värt det? Jag fortsätter att hålla huvudet högt. Litar på att det finns där och att det en vacker dag kommer att bidra med lite glädje. 

En hopplös jävla vardagssyssla, precis som allt annat. Ojämna veckor är dom bästa, då får man lite av allt. Den som spar, han har... och slipper då leta. Jag är sänkt på alla nivåer. När kan jag ta igen mig? 

RSS 2.0